En av mina största tillgångar som lärare är att jag är normalbegåvad. Min begränsade intellektuella kapacitet tvingar mig att strukturera det jag skall lära mig, och det har jag stor nytta av när jag sedan skall lära ut det till andra normalbegåvade. Genom att lära ut det jag kan, tvingas jag till en än djupare förståelse – en cirkulär process som kan beskrivas som ”Learning by Teaching” på svengelska.
Enkelt språk
En annan konsekvens av min begränsade kapacitet är att jag använder mig av ett språk som är konkret och lätt att förstå. Min utgångspunkt är att om jag inte själv begriper vad jag säger, så är det nog inte så många andra som gör det heller. Jag undviker om möjligt luddiga abstraktioner, svepande generaliseringar och svårbegripliga fackuttryck.
Men naturligtvis finns det undantag. Ett sådant är begreppet ”referentiellt index” som lanserades i mitten av 70-talet av språkforskarna Bandler och Grinder när de studerade terapeutiska superstarar som Virginia Satir och Milton Ericksson. Om ett budskap har referentiellt index så kan mottagaren koppla det till konkreta erfarenheter, och behöver inte gissa vad sändaren menar. Detta är oerhört viktigt för mig.
Skå-Gustaf Johnsson talade ofta om akademiska giraffer som gick med huvudet högt i det blå. Eftersom jag trivs med fötterna på jorden, siktar jag varken mot stjärnorna eller trädtopparna. Det är i mötet med vanliga människor jag får mina kickar, och det är nog en anledning till att jag efter 30 år fortfarande älskar mitt arbete som familjeterapilärare.
Ofullkomlighet
En tredje värdefull aspekt av mina begränsningar är att de ökar trovärdigheten när jag försöker fullgöra min viktigaste pedagogiska funktion – att ingjuta mod i mina elever att våga tro på sin egen förmåga, trots sin ofullkomlighet.
Ingen är perfekt, men perfektionsnojan är det kanske svåraste hindret att ta sig igenom för att bli en bra familjebehandlare. Eftersom det är misstagen man lär sig av, så brukar jag uppmuntra de som spelar terapeuter i rollspelen att göra alla misstag som går att göra. När självcensuren släpper, släpps även de kreativa krafterna fram.
Humor
Humor är en annan viktig ingrediens i min pedagogik. Livet är ju så fyllt av sorg, smärta och förtvivlan – i synnerhet i de familjer man möter som familjeterapeut – att det snarast är vår förbannade skyldighet att ta till vara på alla möjligheter att skratta åt oss själva, eller i varje fall smila och småle en smula (som Cello uttryckte det). Dessutom lär man sig bättre om man har roligt under tiden.
I kursvärderingarna får deltagarna välja bland ett antal adjektiv för att beskriva kursen, och minst 3/4 brukar använda ordet ”rolig”. (Andra mycket vanliga adjektiv är inspirerande, intressant, stimulerande, nyttig, aktiv, praktisk, utvecklande.) Den utvärderingsfråga som jag brukar få högst poäng på är den om inlärningsklimat – i genomsnitt 5,5 på en skala från 1 till 6.
Naturligtvis har jag även begränsningar som inte alltid är positiva. En aspekt av att jag älskar mitt arbete är att jag ibland förlorar mig i det jag pratar om. På FT1 skall vi skumma igenom hela ämnets teori och praktik i två varv, vilket gör att tiden för varje tema är knapp. Jag kan lätt hamna i tidsnöd, om inte gruppen är aktiv och visar att man behöver en bensträckare då och då.
